Sluta beställ
Gud, sluta beställ affischer med ram, jag blir utbränd!!!
Tror hela Renate förlag är utbrända om jag ska vara ärlig.
Trillade precis in en ny beställning, har ni inget bättre för er en fredagkväll?
Vet inte varför jag skriver detta med radbrytningar, som en dikt.
Skrattade så mycket idag,
när jag skulle posta en affisch med ram (något som tar väldigt mycket tid i anspråk,
tid som borde läggas på att tänka
som tur är så kan man gå
och tänka
samtidigt)
Hade twittrat lite om autism innan,
det är ju skoj att tänka sig
att man har autism.
Eftersom man absolut inte har autism.
Men det vore trevligt att ha en ursäkt för att man är så
konstig, lat, förvirrad, och allt annat negativt som man
är.
Gick in på Posten och det första jag ser
är en kvinna som har autism på riktigt.
Missförstå mig rätt,
hon har inte grav autism,
inte så grav som de som har den grövsta sortens autism
har.
Det första hon säger är
att den här apparaten, den är inte ny, jag vet inte vilken slags apparat för den är under disken,
hon säger det till sin kollega, den är inte ny,
den kan omöjligt vara ny, för se här, den har dammkorn under skärmen…
Kollegan bara… jaha…
Jag frågade om jag kunde få låna “den blåa tejpen” som Ludvig Köhler lärt mig att man ska säga
när man ska skicka ett paket
Kan jag få låna den blåa tejpen?
sa jag.
Javisst! sa kvinnan med autism. Men ta den här,
den är inte blå
men det är också pack-tejp. Men lättare för dig att
hantera.
Jag hade aldrig hört ordet pack-tejp förut men kan säga
mitt förtroende för den är kvinnan var redan så högt så trots
att en man tidigare (en annan dag när jag skulle posta ett paket)
sagt att jag kunde ta den genomskinliga tejpen och jag hade sagt nej
jag ska ha den blå
så sa jag nu
OKEJ.
Och den var såklart lättare för mig att hantera, den blå hade varit jättesvår att hantera
och en anledning till
att jag funderat på att lägga ner webbshoppen.
Eftersom Ludvig Köhler sagt att jag ska säga att paketet ska skickas som paket
så sa jag det nu med
även fast det alltid känns lite konstigt att säga att paketet ska skickas som paket.
HAHA JA DET FÖRSTÅR JAG, sa kvinnan med autism.
Det går ju inte iväg som brev direkt, sa hon och log.
Gör med mig vad du vill, tänkte jag.
Kvinnan med autism läste adressen som stod på paketet och skrev in den
i datorn, samtidigt som hon sa, både till mig och till sin kollega
GUD JAG HATAR DET HÄR TANGENTBORDET!!!
Man såg att kollegan skämdes för att hon pratade på ett sånt informellt sätt
inför en kund.
Det är nämligen så, sa kvinnan med autism,
att på DET (pekar på andra datorn) tangentbordet sitter tangenterna
med några få millimeters mer mellanrum,
än på det här. (pekar neråt på tangentbordet)
Och det gör att jag trycker fel.
Hon lät inte bitter när hon sa det här utan hon hade hela tiden glimten i ögat.
Nu var paketet postat och jag lämnade Posten.
Ungefär när jag stod vid ett övergångsställe (det är ju då man har tid att känna efter)
kände jag att jag glömt min halsduk.
Jag hade tagit av mig den när jag förberett mig på att kämpa med den blå tejpen.
Jag vände på klacken och styrde mina steg mot Posten.
Från lite håll såg jag genom fönsterrutan,
ungefär som ett föräldralöst barn ser in genom fönsterrutor på julafton
hur andra familjer firar jul och har det så trevligt,
eller liknande,
hur kvinnan med autism med bekymrad min tog upp min halsduk,
granskade den noga,
och sen började vika ihop den med millimeterprecision,
i flera lager, och jag ville gärna att hon skulle få fullfölja sin uppgift,
men tänkte det var bäst att gå in och ta halsduken innan hon hann packa ner den i ett paket
och skicka den till ett hittegodsavdelning
i Umeå
eller nåt.
Jag trodde detta var sista gången jag skickade iväg en affisch med ram men nu
kom det som sagt en till beställning.
Det är kul ändå, fortsätt gärna. Men räkna med lite längre leveranstid om mina barn är sjuka
vilket de alltid är. Och beställ gärna mina och Ludvigs affischer också, vi är också
författare.