Ambient monolog (fransk)

Häromdagen upplevde jag ett stycke utsökt ambient livekultur, problemet var bara att jag inte kunde njuta av det i stunden.

Låt mig förklara…

Det var ett stort smolk i min glädjebägare, att Dramaten inte hade deklarerat innan, tydligt, att det vi skulle bevittna var just ambient livekultur, och att den skulle avnjutas just så – så som man avnjuter ambient livekultur.

Jag talar om Robert Wilsons monolog Mary Said What She Said med Isabelle Huppert. Det var fantastiskt, förstod jag efteråt. Att jag somnade vid flertalet tillfällen, att jag inte kunde förstå franskan, men heller inte hann läsa den projicerade översättningen (eftersom jag ville titta på Isabelle Huppert, för bövelen!), och därför inte hängde med i någonting överhuvudtaget – jag hade verkligen kunnat njuta av allt det! Franska är rätt vackert att lyssna på! Jag sov inte bara för att jag var berusad, och jag skämdes för att jag sov! Det hade varit så himla mysigt! Om jag sluppit den onödiga skammen! Om Dramaten hade talat om innan vad det var jag skulle se. Kanske med hjälp av ett manifest? Jag bara riffar här. Om Dramaten i samband med lanseringen av årets Bergmanfestival hade publicerat ett manifest fyllt av brösttoner om Ambient Teater så hade jag sett den här monologen för vad den var i realtid. Det hade varit mer rättvist, för alla inblandade. Det hade varit ödmjukt.

Nu blev det istället orättvist, för några inblandade. Alla fransmän i publiken skrattade och grät verkligen på rätt ställen. Min fru sa att hon grät och fick ögonkontakt med Isabelle Huppert i ett utsträckt ögonblick som varade i minst 10 minuter, och att Huppert då bara spelade för henne (vilket var svårt för mig att argumentera emot eftersom jag slumrade när detta “skedde”, och vid närmare eftertanke, varför skulle jag vilja argumentera emot en sådan vacker villfarelse?).

Ett utsträckt ögonblick som varade i minst 10 minuter. Det var så jag kände när jag läste Vinden krusar vattenytan och Fotboll första gången. Med ojämna mellanrum uppstod ögonblick i min flackande läsning under vilka jag fick ögonkontakt med den ambienta prosan. Jag grät och den grät över säkert 10 sidor. Jag minns ingenting av vad som stod. Gråten var som porös och luddig.

Det är väl nåd, som det handlar om. När det kommer till kritan. Den här konstsynen.

Det är väl därför jag är så full av brösttoner. Den franska skolan.